Systemcafé den 15 februari 2024 - En kväll om mentaliseringsbaserat familjearbete med pappor.
Lokalen var fylld. Mitt i rummet, omslutna av alla andra, sitter Cicilia Berglund, Krister Byström och Dan Forsström, familjebehandlare i Stockholms stad. Kvällens tema är ”Mentaliseringsbaserat familjearbete med pappor”. I Skarpnäck har de skapat möjlighet för pappor att samlas och fördjupa sitt föräldraskap. Under intervjun delar de med sig av de kunskaper de ”försett sig med” genom åren, som Krister formulerar det.
”Känslospana”
Gruppen bygger på en manual för föräldragrupper som Dan Forsström varit med och tagit fram. Fokus i materialet är att stärka anknytningen mellan föräldrar och barn och bygger på forskning kring mentalisering och anknytning. Ordet de använt för att fånga detta är ”känslospaning”.
Papporna uppmanas att ”känslospana” kring sina barn. Det innebär att undersöka vilka känslor som väcks i dem, som pappor, i förhållande till barnen. En fråga att prata om är: ”Vad kände du första gången höll ditt barn i famnen?”
Den frågan fångar nästa alla föräldrar och väcker upp minnen från det allra första mötet. Detta är grundkänslan som enligt gruppledarna är så viktig att hitta tillbaka till. Här finns ofta en stark positiv känsla som kan möjliggöra närmanden till barn i ansträngda relationer. Den andra delen i relationen handlar om att känslospana kring vad de anar att barnen känner i relationen till dem som pappor. Med gruppens hjälp skapar de ett språk för att beskriva denna relationsfläta mellan barn och förälder och genom det hitta sin roll som pappa i detta.
Föräldragrupp där även barnets röst finns med
Gruppen bygger både på psykoeduaktion kring anknytning, men också på diskussioner och samtal mellan gruppmedlemmarna. Manualen de lutar sig mot är tänkt som en ram, med teman för varje gång. Med dessa teman som utgångspunkt får varje träff fyllas med det som just denna grupp av pappor önskar och behöver. Vid en av de 6 träffarna får fäderna bjuda in sina barn. Då är det individuella träffar med varje familj. Barnen bjuds in som ”konsulter i pappaskap”. Deras tankar om vad deras pappa gör som gör dem gott och som de önskar att han gjorde på ett annat sätt. Hur det önskar att de skulle ha det tillsammans. Fokus i alla träffar är relationen mellan barn och föräldrar.
Tiden springer iväg när jag sitter där. Lokalen fylls av lusten som dessa personer har för detta arbete- och det smittar. En tanke kommer till mig: Detta är essensen av systemcafé: Några praktiker delar med sig av sitt engagemang och tankar kring det arbete de byggt upp och sysslat med. Runt omkring finns människor som lyssnar och blir smittade av entusiasmen och nyfiket vill veta mer.
Tack Cicilia, Krister och Dan!
Systemcafé 28 mars 2023
En av de sista varma dagarna i september anordnade Familjeterapiföreningen i Stockholm sitt första systemcafé för hösten. Gäster var Suzanne Runesson, socionom och legitimerad psykoterapeut, samt Iwona Strojwas, socialpedagog och legitimerad psykoterapeut. De arbetar på Barncancerfonden och möter familjer, syskon och anhöriga till barn som insjuknat eller avlidit i cancer.
I Sverige insjuknar ungefär 1 barn/dag i cancer. Av dem överlever ca 85 %. Många har dock erhållit fysiska komplikationer, som beror på den tuffa behandling de genomgått.
De existentiella varat – att bara vara
Runesson och Strojwas ser att styrkan i deras verksamhet är att de har möjlighet att anpassa stödet utifrån den person de möter. Vissa familjer behöver ett stöd i att möta sorgen. Andra kan behöva hjälp att hantera den skuld man kan känna när man riskerar att överleva sina barn eller barnbarn. Ytterligare andra kan behöva stöd i att kliva ut i livet igen efter en lång behandlingstid när barnet är tillfrisknat.
Av stor vikt för dessa familjer är ofta att bara få berätta sin historia för någon som orkar dela den. Runesson och Strojwas menar att närheten till döden för många skapar en tydlig prioritering i livet. Mer energi läggs kring att värdesätta relationer och att vårda dem.
Väntesorg
Runesson och Strojwas tar upp begreppet ”väntesorg”. Ett nyord enligt SAOL 2023 som betyder ”sorg inför annalkande förlust av en närstående”. En sorg som kanske aldrig kommer, men som finns där parat med den diagnos som barnet fått. Den är naturlig och en del av livet när man har en cancerdiagnos eller lever nära en som har det. Den är ofta svår att prata om då barnet lever och kan skapa skam. Samtidigt påverkar denna sorg hela existensen och färgar hela familjens varande. De tar upp vikten
att hjälpa föräldrar att våga sätta ord på detta och att föra in det som ger kraft och liv, speciellt om det finns andra barn runt omkring.
/ Anna Forsell
Egna
erfarenheter i mötet med familjer/enskilda
I oktober gästades vi av Kristina Faleij. Hon är socionom och handledare och har nu gett ut den självbiografiska boken När bigarråerna mognat får du komma hem. Utifrån temat ”Autenticitet och professionalitet – går det att kombinera?” fick vi del i hennes tankar hur hennes uppväxt påverkat henne i hennes arbete.
Systemcafé 28 mars
2023Karen Austin är beteendevetare och arbetar som verksamhetsstrateg i Botkyrka kommun. Där finns ett våldspreventivt center där man lyfter fram våldsamma manliga könsstereotyper som en ytterligare förklaring till den ökade våldsspiralen förutom segregation, fattigdom och behov av tidiga diagnoser för barn i riskgrupper. En våldsspiral som ibland går från far till son och som kan brytas om det fångas upp i tidig ålder.
Karen intervjuades om hennes
erfarenheter och kunskaper kring våld och kriminalitet utifrån en samhällsnivå
och individuella faktorer som maskulinitetsnormer.
Systemcafé 23 februari 2023Magdalena Wold gästade oss och intervjuades kring det digitala programmet SES, Samarbete efter skilsmässa och separation, hur det kan vara användbart för oss som möter familjer par i sådana frågor.
Höstens
första systemcafé den 15 september 2022Vi gästades åter av Inger Lundmark
Klinisk hypnos inom inom par- och familjeterapi – ett kreativt och inspirerande samtal med Inger Lundmark i syfte att ge fördjupad förståelse för metodiken och dess praktiska tillämpning, samt möjlighet att få prova på enkla och användbara övningar i grupp.
Systemcafé med vår gäst Lance Cederström torsdag 24 mars
2022Vad händer med oss som personer när vi tvingas ta beslut som vi inte känner är gynnsamma för t ex en behandlingsprocess eller när vi av tidspress inte orkar/kan stanna kvar i det komplexa och mer tidskrävande i mötet med andra människor.
Lance Cederström är existentiell terapeut, leg psykoterapeut och existentiell handledare.
Ffst
arrangerade en heldag i Stockholm
fredag den 8 oktober 2021 med föreläsarna
Rolf Sundet och Egil Øritsland från Norge
Temat för dagen var: Arbeid sammen med familier som "ikke passer inn"– innganger til familieterapifeltet i evidensens tid.
SEX bra anledningar för att samtala med Kalle Norwald
Den 23 september 2021, under höstterminens första systemcafé i Stockholm, fick vi i Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm (Ffst), äran att intervjua Kalle Norwald. Kalle är auktoriserad socionom med grundläggande utbildning i psykoterapi och auktoriserad sexolog.
Vissa känner till honom som en av experterna som deltar i programmet "Gift vid första ögonkastet", SVT:s succé, där han försöker vara vägledare till par som vill skapa bättre förutsättningar för en bra och hållbar relation. Andra har träffat honom i samtalsrummet som psykoterapeut och/eller lyssnat på honom som föreläsare. Vi som kanske inte hört Kalle förut, får helt enkelt njuta av intervjun med en person som väcker nyfikenhet med sina funderingar över ämnet "sexualitet".
Att ämnet som Kalle talar om väcker mycket intresse är förståeligt. Det engagerar alla på olika sätt. Man pratar inte så klart om sexualitet med vem som helst, hur och var som helst och sexualitet är ett av de samhällsämnen som kan leda till tystnad.
Många tvivlar över hur man pratar om det.
Kalle berättar att han själv blev nyfiken på det här ämnet redan som barn, eftersom han kände att sexualitet var ett område som vuxna brukade hyscha kring, fast då fanns ordet sexualitet inte i hans vokabulär. Som en slags motreaktion blev han intresserad av ämnet och dök ner i utforskandet av ämnet i sällskap med sin egen nyfikenhet.
Under sina studier som socionom konstaterade Kalle igen att det inte fanns någon sexualitetslära. Han kände att vuxna backade framför det här ämnet, hade en negligerande attityd. Många universitet som skulle kunna erbjuda kurser i sexologi, gör det bara via påbyggnadsutbildningar. Kalle menar att det skulle kanske vara ett mervärde inom olika yrken att mer uppmärksamma ämnet.
Det som ofta verkar saknas enligt Kalle, är kunskap i ämnet och metoder för interventioner. Å andra sidan så kan känslan av att ämnet rör privata områden göra att man backar framför möjligheten att gå in med specifika frågor enligt Kalle. Känslan av att vi måste leverera på en gång kan också leda till att man inte vågar undersöka tillräckligt mycket. Dessutom, vilka kunskaper får man egentligen använda om man inte har någon specifik utbildning? Personliga erfarenheter, sund förnuft, eller något annat? Uppenbarligen kan en sådan utgångspunkt vara svår att använda. Även om många utbildningar närmar sig ämnet sexologi, visar forskningen ändå någon slags allmän brist i att prata om detta.
Ämnet är komplext. Sexualitet och allting runt omkring har inte bara att göra med själva görandet utan också med tankar och känslor, det rör våra relationer och även politik och samhällsuppbyggnad. Sex är mer än själva praktiken.
Det faktum att Kalle är sexolog definierar så klart ramen i samtalsrummet i förväg. Patienter upplever ett problem i deras sexliv och önskar därför hjälp men de frågor som lyfts upp är allt annat än lätta. Kalle beskriver hur de som han möter, ofta har frågor som rör lusten, t ex att ha tappat lusten eller ha låg lust. Kalle tycker att det kan bli lite klurigt med en sådan frågeställning. Önskan om ett sexliv som innebär ett mer tillfredsställande är naturligtvis legitim men att definiera vägen till vad som bidrar till detta, kan blir svårare.
Sexlust beror på olika faktorer (biologiska, fysiologiska och psykologiska) och har att göra med vår vardagshälsa. Kalle kommenterar att det kan låta ganska orättvist med begäran att terapeuten skulle behöva jobba per definition för att öka sexlusten med den som inom paret visar mindre av den: "Det är bra men…".
Vad är egentligen det som är avgörande för att definiera lust som låg, bra eller hög? Och var kommer vissa övertygelse ifrån? Vilken grund har sådana övertygelser? Satsar man på en förändring för sin egen skull eller har man vissa antaganden om vad som är normalt och vad som inte är det? Har man en vilja att förändra situationen eller gör man det för andras skull? Kalle menar att funderingarna är många och kan analyseras utifrån olika nivåer och perspektiv. I allmänhet skulle man säga menar Kalle att sexlust kan ses som en färskvara som man behöver ta hand om. Man behöver fantisera om och jobba för att hålla igång den. Lusten behöver ha kontinuerlig näring för att vara kvar och kanske behöver man också våga bryta mot normer eller åtminstone fundera över hur normerna påverkar oss för att förstå vad som skulle bidra till att vi har ett mer tillfredsställande sexliv. Men den allmänna slutsatsen är att om man vill ha mer lust, behöver man vilja det för sin egen skull.
Till exempel idén att män och kvinnor fungerar olika kan ses som allmänt diffust. Rent biologiskt är det inte så, men kulturellt blir ofta så. Och det får man inte strunta i.
Vi lever inom normativa ramar och att bryta mot dem skulle leda till att tänka att vi behöver åtminstone förklara varför vi eventuellt gör det (forskning visar att de som hör till minoritetsgrupper upplever ökad stress bara på grund av en sådant tillhörande). Då låter en sådan uppgift inte så lätt… det är lätt att koppla det som inte uppfattas som det vanligaste, som inte rör sig inom "det normala", som produkter av ett trauma. Men verkligheten ser inte ut så. Däremot märker Kalle förväntningar från de som vänder sig till honom att allting de tar med ska bli accepterat eftersom frågan är ställd till en sexolog och att det är som att de lagliga ramarna inte nödvändigtvis behöver komma in i samtalsrummet.
Till exempel det som gör den avgörande skillnaden mellan ren sexuell praktik och/eller eventuell misshandel inom praktiken. Kalle lyfter fram t ex BDSM (samlingsbegrepp som står för Bondage/Disciplin, Dominans/Submission och Sadomasochism) och hur viktigt samtycket är mellan de som deltar.
Ytterligare frågor Kalle försöker svara på för t ex vad som anses tillåtet att berätta gällande sexualitet för barn? Även runt den här delen kommer Kalle med flera funderingar. Barnets mognad, de orden man använder och anpassning till barns nyfikenhet är allmänna kriterier man behöver ta hänsyn till.
Slutligen, skulle jag sammanfatta kvällen så finns det verkligen
inte lätta eller snabba svar om det här ämnet. En enda kväll kan uppenbarligen
inte vara uttömmande vid ett sådant stort ämne men helt klart har Kalle lyckats
fånga allas uppmärksamhet med sina kloka reflektioner. Vet inte riktigt hur
många anledningar vi till slut hittade. Var en får gärna hitta sina…
Skrivet av: ‘Giusi de Santi
I samband med FFST:s årsmöte 11 mars 2021 hade vi bjudit in Görel Fred till vårt systemcafé för att samtala kring hennes bok Att försonas med sin barndom– och kanske med sina föräldrar. Intervjuare var Sun Kratz Frisk och Kari Kamsvåg.
Görel Fred är socionom, leg psykoterapeut, handledare, författare men hennes viktigaste roll just nu är att vara farmor. Görel beskriver att det är en ynnest och en fröjd att få följa dessa små människors livsresa och att få iaktta deras utveckling. På fritiden gillar Görel att skapa, sy och brodera.
Görel inleder själva samtalet efter presentationen med att hon själv är utbildad till familjeterapeut utifrån att hon är dotter till en mamma som led av djup depression och att hon under långa tider var inlagd inom slutenvården på psykiatrin och att hennes mamma medicinerades tungt för sin sjukdom. Långbro sjukhus där Görels mamma ofta var inlagd är idag ett område med fina bostadsrätter. Görel berättar att hon under sin uppväxt var i själslig nöd och att det mesta i familjen cirkulerade kring hennes mammas mående. Trots moderns tunga medicinering såg inte Görel att hon blev bättre eller gladare i sin sjukdom.
Vid det dåvarande sjukhusområdet Långbro i Stockholm finns det en fin park som Görel ofta satt i när hon hade hälsat på sin mamma. En dag när hon satt i parken efter att besökt sin mamma kommer det fram en farbror som börjar prata med Görel och som sade något olämpligt om de som var inlagda för vård på Långbro. Denna man och vad han sa triggade Görel så mycket att hon idag är allergisk mot VI och DOM-tänket och därav att hon gillar det systemiska tänkandet där alla är en del av ett större sammanhang.
Görel beskriver sig som både skör och samtidigt väldigt stark. Under åren som student och i samband med en psykoterapikongress var det 2 kollegor som påpekade att ”skörhet” inte hör hemma på ”vår” nivå som psykoterapeut. Görel är tydlig med att hon inte håller med utan anser att alla människor har styrkor och svagheter och att alla människor bär på någon form av skörhet. När man blir personlig så väcker det ofta mycket känslor i andra och att det är viktigt att våga vara sårbar.
Görel, Sun och Kari fortsätter samtalet med att prata om skillnaden mellan vad som är hanterbart och förändringsbart och vad som är skillnaden. Vad gör det med ett barns vanmakt att inte kunna påverka sin situation när man är liten och vad är det som följer med upp i vuxen ålder. Görel menar också att det är även viktigt att lära sina barn att mentalisera empati istället för att bara lära sig att säga ordet Förlåt.
Görel beskriver att hon tänker att det finns en yttre och inre försoning. Den ”yttre” är just ordet förlåt medan den inre försoningen är att acceptera och gå vidare. Görel beskriver att hon har en större respekt idag för människors kamp om försoning med ex, föräldrar.
Görel säger att hennes övertygelse är att; om en förälder orkar lyssna, bekräfta sitt barns känsla och upplevelse av hur saker och ting har upplevts och inte komma med en massa förklaringar till varför det ”hände”, kommer det att minska konflikterna mellan förälder/barn. Detta beskriver hon just i sin bok om att Försonas med din barndom – och kanske med dina föräldrar.
Görel har skrivit sammanlagt 3 böcker som givits ut 2002, 2007 och 2014 kom boken som detta systemcafé handlade om ”att försonas med sin barndom…”. Idén till boken kom till genom ett radioprogram som heter kropp och själ och att detta tema ofta var återkommande när personer kunde ringa in till programmet och ställa frågor. Görel beskriver att det är roligt att komma till tals och att få formulera det hon tänker och känner. Att få nå ut till fler människor med sina tankar och när det gäller försoning så är det viktigt att man inte behöver förlåta, men att man kan försonas. Tack för ett fint samtal Görel, Kari och Sun
/Elena Öberg
”Den obekväma
fåtöljen som relationens advokater sitter i”
Den 18 februari 2021 fick Föreningen för familje- och systemorienterad
terapi i Stockholm (Ffst) möjligheten (äran) att intervjua två behandlare som
arbetar på Victoria behandlingscenter. Gästerna Joana Ekström och
Petra Wilkenson, är utbildade socionomer. De har olika
arbetslivserfarenheter inom andra områden innan de påbörjade detta nya äventyr
där de ser sig som engagerade i en mångsidig roll. Ett grundläggande villkor
verkar vara att ha den medvetna förmågan av att kunna "jonglera"
mellan olika figurer med olika behov och/eller önskemål/krav.
Uppdragen
till Victoria behandlingscenter, kommer från socialtjänsten i form av
placeringar, antingen i jour-/familjehem eller öppenvårdsinsatser. Joana och
Petras specifika roll som konsulenter ställer dem i en särskild position inom
ett komplext system av interaktioner på olika nivåer. Huvudsyftet är att
garantera att barn och ungdomar får en trygg miljö där de kan växa upp på ett
harmoniskt sätt genom att ge dem möjligheten att utveckla en trygg anknytning.
Joana och Petra beskriver att ofta har barnen som placerats sällan erfarenheter
av en trygg anknytning.
Joana och Petra kallar sig för ”Relationens advokater”.
Om man definierar sammanhanget som en matris som får en betydelse för barns utveckling, kan man se det som en värdegrund som påtagligt genomsyrar insatserna, dvs att det är inom fungerande och förtroendefulla relationer och med sådana runt omkring sig som barn har möjligheten att utveckla sig själv utifrån sina egna förutsättningar.
Konsulenter får uppgiften att matcha familjehem och barn/ungdomar, och det gör de genom en noggrann utredning för att lyckas med matchningen. Trots handlednings-, stöd- och utbildningsinsatser leder det inte automatiskt till att familjer är medvetna om och/eller utrustade för att förstå vad det innebär när de tar emot barn/ungdomar som har med sig någon form av skada från sin uppväxt. Framgången beror på kombinationen av olika faktorer, t ex ingår viljan att ta på sig en sådan uppgift men också förmågan att läsa av både barnets behov och de signaler som alla som hör till systemet skickar. Det kan t ex handla om:
eventuell närvaro av tillhörande barn och släkt inom familjehemmet kommer påverka situationen antingen på ett positivt eller negativt sätt
olika faser familjehemmet går genom kan också vara en viktig faktor som har inverkan.
För övrigt är uppgiften familjehemmet får ganska komplex: bl a en i stor utsträckning tydlig förväntning på att ”fixa” barnet och samtidigt ska familjehemsplaceringen främja insatser för att barnet själv får bibehålla eller kanske ännu bättre, få bygga upp en bra relation med ursprungsfamiljen.
Flera frågor väcker nyfikenhet: upplever barn lojalitetskonflikter? Hur hanteras de? Hur upplever familjer i behov av sådana insatser, insatserna själva? Enligt Joana finns det ingenting mellan tvång och frivillighet. Vilken roll spelar då konsulenterna utifrån ett sådant sammanhang? Utövare genom det mandat som socialtjänsten gett när barnet placerats eller en central figur vars resurser och förmågor används för en kontextuell analys som möjliggör insatser, oftast drastiska, i syfte att skydda barn som befinner sig i nödsituationer? Hur upplever konsulenterna själva sin egen roll? Och vilka svårigheter upplever de?
Det är inte lätt att röra sig inom så komplexa sammanhang. Och de ställda frågorna har inte enkla svar. Det som är uppenbart är ändå att Joana och Petra gärna tar på sig ansvaret för viktiga insatser men rollen har kanske inte så tydliga gränser och därmed kan det också innebära en ökad komplexitet.
Av Giusi De Santi
Föreningen för familje- och systemorienterad
terapi i Stockholm (Ffst)
Teori och praktik i en italiensk systemisk kontext – ett samtal om förhållningssätt och syn på förändringsarbete.
Våra inbjudna gäster var Giusi de Santi och Alessandra Greco. De är verksamma som psykologer och familjeterapeuter.
Giusi
och Alessandra delar erfarenheter av familjeterapins starka roll i Italien, både
inom den offentliga vården och utbildningsmässigt. Giusi och Alessandra ingår
även i Ffst:s styrelse och har erfarenhet av både svensk såväl som italiensk
vård.
Datum: tors 12 nov, digitalt
Ung Station med gästerna Emmelie Lund och Lena
Bergstedt
som berättade om verksamheten och intervjuades av styrelsen.
Systemcafé
12 mars (efter Årsmötet)I år är vår gäst Karin Oldegård-Ljunggren, familjeterapeut, Marte Meoterapeut, handledare, cert processkonsult och författare.
Karin är verksam i Upplands Väsby kommun där hon arbetar med samarbete mellan föräldrar och förskola/skola och med handledning till pedagoger sen 25 år tillbaka. Karins kommer nu ut med en ny bok med titeln Svåra föräldrasamtal i skolan (Studentlitteratur).
Med boken vill Karin ge pedagoger stöd i deras viktiga uppgift att samverka med föräldrar. Karin beskriver att ”boken ger konkret vägledning i samtalsstruktur och förhållningssätt som underlättar en rak och tydlig kommunikation med ömsesidig respekt. Boken riktar in sig på samtal som för en pedagog kan kännas extra besvärliga – de med föräldrar vars barn eller ungdomar möter svårigheter av olika slag – men ger samtidigt en generell kunskapsbas som kan överföras till alla typer av samtal och möten”.
Systemcafé med Johan Wallmark: erfarenheter och tankar från ett yrkesliv. Johan Wallmark är socialpedagog och leg psykoterapeut och
handledare med inriktning mot familjer. Sedan 1980 har han arbetat med människor
i kris och förändring, med utgångspunkt i systemorienterade idéströmmar.
Tillsammans med Gunnar Forsberg är han redaktör och författare till
Nätverksboken – om mötets möjligheter, som utkommer i en tredje omarbetad upplaga
till hösten. Johan kommer att intervjuas av Lisa och Susan i FFST-styrelsen.
Systemcafé tisdag 17 september 2019 med Ullakarin Nyberg, psykiater, med dr,
suicidforskare, författare. Ullakarin forskar, skriver böcker samt föreläser och
medverkar i media angående suicidprevention.
”Suicidproblematik är ett område som många backar inför. Psykiskt sjuka, självmordsbenägna och anhöriga behöver mycket hjälp och stöd men blir ofta övergivna på grund av de tabun som råder. Som psykiater vill jag vara en person som stannar kvar”.
Sun och Mette från FFST slår sig ner med Ulla Karin framför åhörarna. Det är en stor, nyfiken skara som samlats för att ta del av Ulla-Karins erfarenheter och dela egna tankar. Ulla-Karin är psykiater och medicine doktor utifrån sin forskning kring föräldrar och syskon som mist ett barn eller syskon i suicid. Hon har också uppdraget att vara nationell samordnare runt suicidprevention.
Mette börjar med att läsa upp ett stycke ur boken ”Konsten att rädda liv”, som Ulla-Karin skrivit. Det blir en fin förflyttning in i hennes livsgärning kring suicidprevention, som dock startade inom onkologin. Trots hennes självklara riktning mot psykiatrin, är den somatiska, kroppsliga kunskapen viktig för henne.
Hon beskriver hur ”alla undrade, men de andra vågade inte fråga” om självmordstankar. Suicid är skrämmande – och svårt att prata om. På alla nivåer, vare sig det handlar om ett möte med en patient, anhöriga, personal, organisation. Ulla-Karin vill gå emot den tystnadskulturen så att vi vågar närma oss det svåra i dialog. Inte som några frågor som vi måste ställa för att göra rätt enligt mallar för suicidbedömning, utan hon pratar om att möta berättelsen och samtal utifrån en existentiell nivå. Att jobba tillsammans i ett ”empatiskt samarbete” på alla nivåer; patient, anhöriga, personal osv.
”Det finns inget rätt eller fel”, menar Ulla-Karin, och det är ok att vara privat om det har ett fokus på att öppna dialogen. Ulla-Karin är chosefri med att vi alltid kan backa och göra om när det blir fel. Viktigt är att vi förhåller oss som ett ”ställföreträdande hopp” och att efterfråga skälen till att man fortfarande lever, oftast de emotionella banden.
Vikten av att våga fråga och möta svåra tankar och känslor med närvaro och nyfikenhet, att kunna prata om svåra saker, återkommer hon hela tiden till. Hon kallar det ”mental samtalsvirkning”, att i samtalet virka ihop en gemensam förståelse. Hennes kort ”logg” för suicidprevention:
Vara genuint intresserad av berättelsen. Att ta varje chans att undersöka förståelsen mer.
Vad är det som hjälper dig att orka/leva lite till?
Vad gör du nästa gång det känns så här? Tillsammans
hitta en praktisk och pragmatisk
respons på hopplösheten.
Och när hon bedömer att det behövs;
Jag måste ringa en av dina närstående. Vem vill du att jag ringer?
Icke att förglömma är också vikten att ta hand om personalen som arbetar med suicidnära. Ulla-Karin riktning framåt handlar mycket om att jobba preventivt. Att nå till en större öppenhet i samhället kring självmordstankar och svåra känslor. Hon planerar bl.a. ett forskningssamarbete med idrottsrörelsen, där ACT-modellens existensiella inslag kombineras med fysisk aktivitet.
Jag tänker på en klient med svåra trauman i bagaget, som behöver få ha med sin ”självmordsdel” i behandlingen. Att förstå att den har varit en ”trygghet” och blir mer aktiv när tryggheten bryts. Ibland skrattar vi tillsammans åt självmordstankarnas absurda inhopp i tillvaron!
Det är med en varm känsla jag lämnar kvällen tillsammans med Ulla-Karin och alla fina människor på systemcaféet.
Tack!
”Höstens höjdare” ägde rum onsdag 23 oktober2019 med
Ingegerd Wirtberg och Bill Petitt, handledare, författare, forskare, föreläsare
och utbildare. Ingegerd är också sakkunnig i SBU och vetenskaplig
sekreterare i Svenska föreningen för familjeterapi (SFFT). Ingegerd och Bill, som också är ett par, har under flera decennier, bidragit till familjeterapins utveckling inom flera områden och kommer under en halvdag att dela kunskaper och reflektioner från deras mångåriga arbete.
Information
från workshopen med Peter Rober i maj 2019
Familjeterapiföreningen
i Stockholm genomförde en heldags Workshop med Peter
Rober i Stockholm, 27 maj.
Här hittar du föreläsningsbilderna och några foton från eventet!
Läs mer
… och här hittar du Lisa Kosers
beskrivning av Dialogiska modeller – samforskning och feedback,
publicerad i SFT nr 3 2019
Läs mer
Vid vårens sista systemcafé hade vi nöjet att vara värd för en kväll med teammedlemmar från Farsta och Huddinge LIHF-team och det blev ett givande och reflekterande samtal!
LIHF betyder Lösningsinriktad intensiv hemmabaserad familjebehandling och är en manualbaserad modell för systemisk familjebehandling. Syftet med LIHF är att stärka föräldrarollen, förbättra familjerelationer och göra skillnader för barn och ungdomar. Målgruppen är familjer med barn och ungdomar 0-20 år som efter beslut från socialsekreterare på utredningsenheten remitteras till LIHF-teamet. Behandlingen är intensiv med flera besök per vecka i sex-nio månader och ses ofta som en del av en vårdkedja.
Teamet består av olika yrkesroller som samarbetar i processen: samordnare, familje- och föräldrabehandlare, barn- och ungdomsbehandlare och skolkontakt. Samordnaren har ansvar för bl a nätverksarbetet där en gemensam planering görs och regelbundet följs upp utifrån de mål som sätts upp från socialtjänsten, skolan och familjen. Familjebehandlarna ger stöd till föräldrar och har både familjesamtal med alla i familjen och enskilda samtal med föräldrarna. Syftet är att jobba mot de uppsatta målen som gemensamt sätts upp i början av behandlingen.
Barn- och ungdomsbehandlaren jobbar med barnen och stöttar barnens röst i de gemensamma familjesamtalen. Skolkontakten är en länk mellan skolan, teamet och familjen och hjälper skolan att formulera mål kring hur de kan stötta barnet och familjen. Det finns en stor flexibilitet i rollerna i LIHF-teamen. Det innebär att den som t ex har varit samordnare i en familjebehandling kan inta en behandlarroll i en annan familjebehandling.
Under kvällen fanns ett stort intresse där många frågor lyftes och det var ett aktivt deltagande från publiken. Särskilt intressant var t ex hur vi som behandlare kan tänka kring exkluderingskriteriet kring familjer som inte vill samarbeta med skolor och de allmänna systemen. Reflektioner kring sortering i början från samordnaren lyftes också fram. Det kan handla om t ex en deprimerad förälder som inte deltar i behandlingsprocessen.
Vid pennan: Alessandra Greco
Elisabeth
Wollsén mars 2019: Life Staging
Nu finns det inspelade Systemcaféet från i mars 2019 att ta del av!
FFST:s första Systemcafé 2019: Onsdag 6 februari Kvällens gäster: Ismini Ohm-Zalitis och Kari Kamsvåg Magnusson, socionomer och leg. psykoterapeuter med lång erfarenhet av traumabehandling.
Ett reflekterande samtal med Ismini och Kari om deras tankar och erfarenheter av traumaarbete med utsatta för sexuella övergrepp och våld. Hur de mötts och möts av samhället och vilket stöd anhöriga kan behöva. Ett ytterligare relevant tema är också vad detta gör med oss som terapeuter när vi "utsätts" för trauman i vår vardag.
Ismini och Kari har lång erfarenhet av familjeterapeutiskt arbete både inom offentlig såväl som privat vård. De utbildar och föreläser, senast på den Nationella familjeterapikongressen 2018 då de höll en mycket välbesökt och uppskattad föreläsning om deras erfarenheter av traumabehandling.
När: Onsdag den 6 februari 2019
Till
vårens sista systemcafé i april hade vi bjudit in Monika Hedenbro och Dan
Forsström. Dan och Monika berättade bland annat om hur deras arbetsresa började
tillsammans samt hur den har utvecklats sedan 2013 då Dan hade en tanke om att
vilja skriva en bok. Monika har varit ett stort stöd för Dan under sin
författarresa för att färdigställa sin bok Barnfokuserat familjearbete
som släpptes 2017. Bokens fokus handlar om att med hjälp av barnets röst få till
ett bra omsorgsstärkande familjearbete.
Monika Hedenbro som till vardags har många strängar på
sin lyra genom att arbeta som leg. Psykoterapeut, handleder olika yrkesgrupper,
hon forskar på små barn och deras anknytningsmönster, skriver artiklar och
böcker samt att hon även har varit gästforskare utomlands. Idag handleder hon
bland annat personal inom barnpsykiatrin i deras arbete med små barn. Monika
utbildar och handleder även i metoden Marte-meo.
Dan Forsström är familjebehandlare i Stockholms stad och
författare till boken Barnfokuserat Familjearbete. Dan har arbetat med barn,
föräldrar och familjer sedan 1995. Han är utbildad i både systemisk och
anknytningsbaserad familjeterapi. Dans bok har tillkommit som ett försök att
synliggöra och beskriva något av det sociala arbetets verklighet när det utförs
genom att arbeta med anknytnings- och omsorgsstärkande familjearbete.
Under hela föreläsningen hörde man ett förstående hummande när Monika och Dan samtalade om sina erfarenheter genom åren och om vad som har varit viktigt för dem i deras yrkeskarriär. De berättade bland annat om hur viktigt det är att använda sig av ”känslan som vägledande kompass i familjearbetet” och hur känslospråket i arbetet med barn och familjer öppnar och integrerar de systemiska och anknytningsorienterade tankarna i förändrande familjearbete. Både Dan och Monika poängterar att det är så viktigt att våga prata om affekterna som sker i samtalet och att vi socialarbetare måste våga utmana mer i rummet, tona in och använda ett språk som familjen förstår. Dan och Monika berättar också om vikten av att ”våga stå kvar, våga beröra och väcka barnet inom föräldern för att få till ett bra samspel mellan barn och förälder”. Kvällen gav mig och säkert många andra som var på plats många tankar och lusten att fortsätta utforska detta område.
Vid pennan: Elena Öberg
När man får sina egna barn blir påmind om sina egna föräldrar och barndom. Ibland kommer dessa minnen och känslorna som tunga jobbiga stunder. Till och med upplevs man som nedstämd av sina vänner.
Det var det Eva upplevde i vuxen ålder. En djup och rörande berättelse om sin egen mor, far och sina syskon fångar upp publiken. Plötsligt hålla en tants hand… och kunna bo hos henne några timmar som blir till några dagar… till år… Och ändå uppleva hemlösa pappans famn som bästa platsen på jorden och sakna sin lillebror som bor någon annanstans…
Eva Edberg sitter i systemcafés soffa och blir intervjuad av Lisa Koser. Jag, Hasan Durna kommer i resten av texten försöka återberätta den spännande kvällen.
Vara trygg i att vara otrygg
”Jag kunde inte fälla några tårar när min fostermamma
berättade att min far dött dagen innan. Jag var åtta år. De tårarna kom fram när
jag satt hos min psykolog efter att jag själv blev förälder och var deppigt
enligt min väninna.” De tårarna resulterade att Eva blev mer driven att
berätta vad hon har varit med om som så småningom ledde till hennes böcker; Det
ordnar sig, det ordnar sig och Adde ADHD. ”Jag kan berätta det till alla,
föreläsa och vara barns röst i samma situation men hur skall jag berätta detta
till min biologiska mamma?”
Eva lyfter hur viktigt det är att bryta ner tystnaden och
skam för att vara trygg och trygga barn i otryggheten. Tillit och relation är
viktigt för fosterbarn vilka kan tryggas med att t ex deras privata nätverk
kopplas in i deras liv. Så var det inte under 80- talet beskriver Eva. Barnen
kunde bortkopplas från sin biologiska familj och släkt för deras eget bästa.
”Jag var livrädd att träffa tanten (socialsekreteraren) för då kunde jag vara
tvungen att lämna min mamma (fostermamma)”. Eva menar att barn blir rädda
att förlora sina enda kontakter i livet vilket gör dem medberoende av andra på
ett osunt sätt.
Ingen frågade mig
”Jag saknade min lillebror så mycket.” Det är lätt att missa barnens perspektiv när man tänker och planerar och agerar för barnen säger Eva, utan att fråga dem. Vad är barnens bästa? Vuxnas egna behov kan ibland störa vad som är det bästa för barnet. Stöd till familjehem är därför livsviktig menar Eva. Barn har i många fall ingen chans att ta ställning till olika frågor. Eva exemplifierar också goda exempel och lyfte bl a fram Familjevårdsstiftelsen i Göteborg som har ett helhetstänk och ser vikten av samverkan mellan alla parter som en ledstjärna vad det gäller barn i familjehem.
”Ditt och mitt inre barn möts när jag lyssnar dig”
En person i publiken beskriver sin upplevelse med dessa ord efter att hen har lyssnat på Eva. Det är sant. Eva berättar mest om det lilla barnet som har känt sig liten och hade behov av tryggas. Hon betonar vikten av berättelsen, lyssnandet samt dialogen sinsemellan människor. Dessa skapar relation, förståelse och trygghet enligt henne. Självklart!
En främling
Eva berättar en anekdot om sitt liv då hon var en liten flicka.
”Jag upptäckte att jag var stolt över mig själv när jag berättade om min
pappa, mamma, lillebror, fostermamma och allt jag har varit med om till en helt
okänd vuxen kvinna som satt bredvid mig och tagit hand om mig när jag åkte med
bussen och kräktes.”
Oj då, det är redan kl 21 och vi måste avsluta dagen. Det är
en spännande dialog, engagerad publik och viktiga frågor. Självklar slutar inte
här. Eva berättar sin egen berättelse och betonar att varje person har sina egna
berättelser. Allas berättelser är viktiga och värd att höras av andra.
I
sin debutbok Det ordnar sig, det ordnar sig, berättar Eva utifrån barnets
röst, om hur det kan vara att leva i ett familjehem. 2017 kom Eva även ut med
boken Adde Adhd – Bästis med fienden som handlar om frågor som rör
identitet, dvs hur blir man den man blir?
Systemcafé 15 februari 2018
Marta Nannskog, Eva Redemo och Kari Kamsvåg
Referat av Johan Wallmark:
.pdf Hur kan vi bidra till ett systemiskt perspektiv i socialtjänsten, nu och i framtiden?
Systemcafé 7 december 2017
Julen och kylan börjar galoppera i fullt fart rakt in i våra hjärtan och vardag.
Simon Branting och Patric Eriksson kommer som kvällens gäster till Bondegatan 35 och intervjuas av Johan Wallmark. Johan har själv tillhört den tidigare krismottagningen en gång i tiden med många beröringspunkter till Simon och Patric. Detta syns i den härliga, lustfyllda avslappnande stämningen i samtalet. Det kan också bero på att vi har några av deras kollegor bland publiken.
Jag, Hasan Durna, kommer att försöka återberätta för er om denna trevliga kväll med en mycket entusiastisk och kunnig publik.
Samtalsmottagningen för barns nätverk, kallades tidigare Krismottagningen i Botkyrka. Simon och Patric kallar sin arbetsplats på ett skojigt sätt för ”den hemliga socialtjänstmottagningen” eftersom det är svårt att hitta lokalerna om man är utomstående. Totalt jobbar fem personer där i socialtjänstens regi. ”Vi gör allt annat de andra inte gör” berättar Simon och Patric på ett skämtsamt men också med allvar, när de beskriver vad de håller på med. Det nämns en liten anekdot i form av en berättelse från gamla tider om öppna dörren där vem som helst kunde kliva in i lokalen och ta upp vad som helst och hur detta förändrats och inte gäller idag. Tiderna förändras där kraven och arbetssätten förändras.
Dock inte deras kärlek till att arbeta med det de kallar för ”nätverkssamlande möten” och ”familjebearbetandemöten” med familjer och barn som lider av hot och våld och hamnat i kris. En hel del familjerådslag sker (Patric vill och kan inte släppa det från sina år där han jobbat med familjerådslag) förutom nätverksmöten samt kris- och stödsamtal tillsammans men familjer och socialsekreterare.
Samtal och möten är två ord som klingar under hela kvällen. Samtal för att bli bemött och möten för att förändra till något bättre…
Multiproblem kräver multilösningar. Patric och Simon berättar om hur de kunde följa klienter till olika platser för att hjälpa dem tidigare. Nu är de lite mer begränsade pga. olika saker, dock ger Simon och Patric aldrig upp. Patrics berättelse om hur de ser klienten och samspelet med myndigheter associerar jag i mina tankar till den rebelliska socialarbetaren och jag förstår mer varifrån de får sina krafter att hjälpa andra. Vi får veta att den viljan att hjälpa andra med ord och samtal har t o m stoppat Simons eventuella ingenjörskarriär en gång i tiden!
Simon och Patric vill fortsätta med det dem tror på och de är i en fas nu där de vill utveckla ett bättre sätt att bemöta familjer som drabbats av hot och våld i nära relationer genom att hitta sätt att närma sig detta i nätverksmötets- eller familjerådslagets form.
Som sagt, de är fem personer i teamet där drygt hälften nu får delta som publik och det är härligt att se hur deras kollegor engagerar sig i samtalet. Engagemanget är tydligt och kanske är just det en drivkraft i teamets önskan att vilja testa och pröva nya sätt att skapa utrymme för dialog och samtal? Patric och Simon förmedlar en stark tilltro att det arbete de gör, kan bidra till förändringsprocesser för människor i deras vardag.
”Vi tittar inte noggrant på våldet i våra möten utan lyfter upp relationen, oron m.m.” ”Hur skulle ni bråka mindre?” än ”Hur våldet ser ut?” Patric och Simon lovar att återkoppla om ett år hur deras nya tankar och arbetssätt om att arbeta med våld inom familjen utvecklats.
Tack Simon och Patrik och hela gänget från ”den hemliga socialtjänstmottagningen” och den underbara publiken för årets sista systemcafé.
Systemcafé 26 oktober 2017
Dagens Systemcafé med gäster från Föreningen för Integrativ Medicin, FIM var informativt innehållsrikt, roligt och fullt med energi. Leena K Nygren, leg. psykoterapeut (ordförande) Maria Almqvist, leg. anestesisjuksköterska (kassör) Jenny Levin, leg. dietist (ledamot) tog sig tid att delta i ett samtal med en nyfiken, engagerad och energifylld publik i den regniga oktoberkvällen.
Föreningen för Integrativ Medicin, FIM, bildades i september 2008. Initiativtagare var företrädare för NIM (Nätverket för Integrativ Medicin) och LIM (Läkarföreningen för Integrativ Medicin). Hjärte-frågan är att verka för en helhetssyn på människans psyke och soma, öka förståelsen i samhället för detta samt främja samspelet mellan olika legitimerade yrkesgrupper.
Människor kan själva drabbas av olika
saker och blir mer medvetna om andra aspekter om saken. Vi kan höra Leena, Maria
och Jennys generösa berättelser om sig själva och hur detta engagerar dem att se
andra synvinklar för att öka förståelsen och vidga perspektiven kring ett
problem. Den uppskattade föreningen har ordnat flera olika seminarier med olika
teman. Senast var det i våras och det handlade om ADHD. Föreningens medlemmar
kämpar för att skapa mötesplatser för olika sakkunniga personer som samverkar
och är i dialog med varandra. Allen Frances, Lotta Beskow, Marianne Cederblad,
Lars Joelsson och Thomas Levy är några namn som har föreläst om olika ämnen i
FIM:s seminarier. FIM har ett starkt engagemang och fortsätter som
Duracellkaninen, att ständigt verka för att skapa dialoger kring de teman de
brinner för. Härligt!
Vi i publiken, blir tagna av deras energi, deras pausrörelser och pedagogiska beskrivningar om nutrition, mikrobiologi och hjärnan. Det är som ett härligt och smittsam skratt, det går inte, att inte intressera sig för deras berättelser.
Leena släpper också en nyhet för oss; en integrativ vårdcentral på Skånegatan i Stockholm kommer att verka som vård och kliniskt centrum inom en snar framtid!
Min egen reflektion är att det finns vissa instruktioner i ett samhälle som brukar uppfattas äldre och mer konservativare än andra. Vården är en av dem tror jag. Hur kommer människor att uppfattas när vi hittar andra sätt att vårda, behandla och diagnostisera? På vilket sätt skulle man då skilja sig från olika kontroversiella och ibland oseriösa aktörer? Det finns självklart vissa skeptiska röster men detta verkar inte vara ett stort problem för FIM då deras synssätt har höga röster i forskningsvärlden (en professor och forskningsteam i KI samt många vetenskapliga artiklar och forskningsarbete i världen).
FIM vill verka för folkbildning, behandling och forskning på en bas där olika röster möts och lyssnar på varandra. Detta har enligt FIM varit en ledstjärna och lyckoformeln. ”I början fanns mer skeptism” berättar dem.
Möten och samtalen bidrar självklart till att människor och ämnet mer kan berikas med flera perspektiv och blir därmed mer nyttigt för varandra.
Leena, Maria och Jenny blev intervjuad av Lisa Koser och Kari Kamsvåg Magnusson.
Vi tackar också för den underbara
kefiren som publiken kunde ta med sig hem.
Vid pennan Hasan Durna
Systemcafé
14 september 2017
Systemcafé med Barnrättsbyrån. Hur kan barns röster lyftas fram? Ett spännande och viktigt samtal med Elin Wernquist, grundare och generalsekreterare, om hur Barnrättsbyrån verkar i praktiken.
.pdf
Inbjudan och
program för utskrift och spridning
Systemcafé 11 maj
2017
Monica Hartzell, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, PhD, handledare och lärare i psykoterapi.
Ett samtal om dialogiska samtal. Hur dialogismen kommit att bli
så viktig för mig och vilka konsekvenser det har fått i mitt praktiska arbete
med klienter och kolleger.
Ett samtal som hölls av Johan Wallmark och Elena Öberg.
Referat av Hasan Durna:
En kväll full av funderingar och dialog blev det! Monica var den
som satt i talarstolen i dagens café, dock var hennes kollega och kompanjon
Siamak Noroozy med i rummet då han skötte videokameran. Elena Öberg och Johan
Wallmark intervjuade Monica.
Vissa dagar upplever man en ”aha” känsla. Det var en
sådan kväll då det blev ett djupt samtal om trauma, begreppet ”dialogiska
synsättet”, filosofi, meningsskapande och hur Monicas praktiska vardag ser ut.
Monica uppskattade redan i tidig ålder, vikten av
samtal och ”rättvisa”. Redan som barn diskuterade hon om makt och rättvisa med
sin far och ville först bli domare. Men vi är tacksamma för att hon valde en
psykologutbildning i Uppsala och under många år därefter var verksam inom BUP!
Monica berättade om sin forskning om ”Barns upplevelser av det första samtalet
på BUP”. Förutom barnens upplevelser, intervjuade hon även föräldrarnas och
terapeuternas upplevelser. Tips att verkligen läsa avhandlingen som djupdyker i
viktiga erfarenheter från familjer själva som har gått på BUP!
Monicas entusiasm över arbetssättet dialogism präglade
hennes berättelser om hur hon ser på sitt arbete med familjer. Hennes vardag är
fylld av att arbeta med traumatiserade människor, psykoterapi med barn och
vuxna, familjeterapi/rådgivning, handledning och utbildningar i interkulturell
kommunikation och dialogism. Det dialogiska synsättet baseras på att skapa
mening i kommunikation och språk i relation med den andre/med människor och
deras kontext. Monicas erfarenhet och hopp ligger i att människor som hon möter
i hennes kliniska vardag känner sig trygga, visar sin kreativitet, vågar att
söka svaren tillsammans, hittar vägen till ”karnevalism”, finner skratt och
parerar makten med hjälp av det dialogiska sättet att arbeta.
Monicas entusiasm för sitt arbete inspirerar oss åhörare! En hel del dialog med
kollegan Siamak sker före, under och efter ett besök berättar Monica. Härliga
svängningar om metaforernas användning i samtalet, det professionella
äktenskapet med sin co-terapeut och en första dröm att bilda en stiftelse i
dialogismens anda.
Tack Elena, Johan, Siamak och framförallt Monica för kvällen…
Foto:
Jenny
Frejing
Systemcafé med Allan
Linnér 2017-03-30.
Kvällens huvudperson, Allan Linnér, har lockat ett stort antal personer till
kvällens systemcafé. Vi är drygt 60 personer som slagit oss ner för att lyssna
på när Allan blir intervjuad av Lisa och Susan. Allan har valt rubriken för
kvällen; ”Samtal som förändrar”. Begreppet ”förändring” är centralt för det vi
håller på med. När samtalet avslutas ska en skillnad på något sätt eller
avseende ha tillkommit. Allan berättar att han ofta använder sig av frågan: ”Var
vill du vara när vi har avslutat samtalet efter 1 ½ timme?”
Kari Kamsvåg har sammanfattat sina intryck.
Läs mer
Brommateamet gästade år 2016:s sista Systemcafé. De är en grupp familjebehandlare som arbetat med metoden en tid. De började med en kort inledning där de berättade varför de tycker detta varit verksamt. Där hördes ord som ”Vad har vi varit med om”, att det är ett bra tillfälle att få reda på det vid en samforskningsintervju. Att detta är den ”bästa formen att lära sig familjeterapi på”. Varför gjorde vi inte detta tidigare? var det en i teamet som uttryckte.
De börjar att illustrera hur de gör genom att ”göra”. Vi får se när de introducerar familjen i vad de ska göra, en mycket tydlig sammanhangsmarkering där tid och rum spelar stor roll. Pappan (som spelas av en i teamet) får fina försiktiga frågor som inleds med ett ödmjukt "att vi som behandlare behöver lära av er som är experten på er familj". Också en förvarning om att det kan bli frågor som känns besvärliga och att det är fritt att säga nej och avsluta när de vill. Vi får se en intervju och det känns som att där sitter en familj på ”riktigt”. Den behandlare som intervjuar gör det obemärkt av att vi sitter en hel hög av familjeterapeuter runt omkring.
Vi får också se en
film de spelat in, där de har fördjupat sig i att få med barnen i intervjuerna.
Där har de en egen behandlare till barnet, en egen hörna med material och där
barnen får gå i sin egen takt i intervjun. Slutligen sammanfattar de med att
detta gett dem en stor utveckling som team och att det har ”spillt över" i deras
co terapiskap. De får frågor från publiken om hur det går att hinna detta i den
vanligtvis stressiga jobb vardagen. De svarar då att det är en noggrann
implementering som behövs, att chefer finns med. Och jag ser framemot den
rapport som håller på att skrivas från det gedigna material de fått genom att
spela in sina samforskningssamtal.
/Susan Hanshoff
Eva-Lena
Klefbeck, socionom, leg. psykoterapeut
Röda Korsets Center för torterade flyktingar i
Stockholm, föreläste 12 maj 2016 om Att förlora sitt yttre och inre hem,
erfarenheter och metodutveckling under 30 års psykoterapeutiskt
arbete med komplex traumatisering tillsammans med kollegor och flyktingar som
inte vill ge upp. En metafor är att kroppen ”keeps the score”.
Eva-Lena intervjuades av Gunnar Forsberg och Johan Wallmark.
Under
våren har FFST, Stockholms familjeterapiförening, tema Flyktingar och migration
i sin utåtriktade verksamhet. Den 11 februari 2016 träffade vi Riyadh Al-Baldawi
i ett samtal kring flyktingar, hälsa och mänsklig värdighet.
Johan Wallmark har sammanfattat sina intryck från en mycket inspirerande kväll.
Läs mer
I
ett tv-reportage, Dokument inifrån den 12 november 2015, beskrevs
psykoterapeutiska metoder inom ett antal verksamheter som erbjuder stöd och
hjälp till barn, ungdomar och deras anhöriga. Eftersom det förekom flera
tvivelaktigheter när det gäller hur familjeterapi skildrades i programmet, vill
Föreningen för Familj- och Systemorienterad Terapi (FFST) göra ett klargörande
för att beskriva vad familjeterapi är.
Läs mer
Torsdag 12 november
2015 hölls programkväll angående EFT – Emotionally Focused Therapy for couples. Ann-Christin
Sandahl Hirell berättade interaktivt om EFT.
Håll
om mig. Sju livsavgörande samtal om kärlek.
Av Sue Johnson. Kan beställas på OrdGlob Förlag.
Översikt
över systemteoretiska inriktningar av Petter Næsje och Morten Hammer
Vi (Morten og Petter) har bestemt oss for ikke å jobbe med å få utgitt ”manuset”. Vi kommer til å legge det på R-Bups sider i Norge. Vi er lærere der. Det betyr at jeg sender deg en utgave av den du fikk på mail. Bruk den til hva du vil om du finner noe her som kan brukes. Det er en bitte liten forskjell fra den du har fått. Noen bilder er endret. /Petter
Copyright © FFST 2013-02-16
